Yin och yang - motsatser till varandra... Det har lite kommit att bli min livsfilosofi på senaste året. Har du för mycket av det ena - väger det snart över till det andra. Men allting eftersträvar en balans mellan yin och yang. Sedan finns det människor som har för mycket av det egna men varken kan eller orkar byta över till det andra. Kanske tillåter inte ens religion att man stannar upp och ifrågasätter, kanske är man så djupt i den ena sidan att man inte orkar eller kan ta sig till mitten?
Dessutom tror jag på ödet och att det ibland klart och tydligt visar oss vad det vill. I höstas visade det sig i sin fullaste skärpa någonsin tror jag och jag (vi) gjorde helt rätt som följde det. Våran store pojk vantrivdes i skolan han gick - jag kände det i varenda cell i min kropp att det var något fel! Varenda dag tror jag att jag frågade om allt var bra i skolan och fick till svar -"Ja, det är bra." Men näe... Svaret kändes inte äkta.
Så en dag fick jag och maken ett brev från klassläraren - det var en torsdag eller fredag, jag tror torsdag - om att de hade varit iväg på en resa hela klassen men att det hade gått så dåligt, de hade betett sig så dåligt att hon INTE hade intentionen att åka iväg med dom på någon ytterligare resa innan de började skärpa till sig. Då kände jag att - nä, nu är måttet rågat! Så jag pratade ytterligare med min make som inte såg något problem, sonen sa ju att allt var bra. Men jag började prata med kompisar, vänner jag kände om en annan skola i sta'n som hade ett helt annat upplägg. Alla pratade sig varma om den skolan - men vissa brister fanns, brister jag kunde leva med. När jag så går in på den skolans hemsida visar det sig att dom har EN plats ledig i ettan (mellankillens årskull) och EN plats i tvåan (stora killens årskull). Jag ringer och pratar med en av rektorerna och får en jättebra känsla för deras arbete.
På söndagen sitter vi vid matbordet och jag och maken frågar store killen igen (för TUSENDE gången) hur det är i skolan... DÅ kryper det fram att det var inte alls bra och han ville nog byta skola...
Så på måndagen ringer jag rektorn för den andra skolan och säger att vi tar dom två båda platserna! På tisdagen byter barnen skola och jag har inte ångrat mig en minut!!! Tvärtom! Senaste tiden har det bara bekräftats att vi gjorde rätt som bytte! Det var inte en minut för sent!
Efter några månader märkte vi på stora sonen att han blev sig själv igen. Utan att vi hade märkt det hade han börjat bli en hård kille utan känsla för humor. Nu började hans rätta, gamla, jag komma fram igen - vi kunde skoja med honom, HAN kunde skoja med oss. Han såg inte fiender, motståndare i allting. (ETT av alla felen på den gamla skolan var att han har impulsproblem - han blir vansinnig på en millisekund - och det hade barnen i de högre klasserna listat ut så deras "nöje" var att reta honom så han blev vansinnig... -Detta har han berättat i efterhand. Jag gråter inombords när jag tänker på det.)
I veckan åkte vi förbi barnens gamla skola (jag körde fel...) och då svor den store killen över skolan... Jag tror inte på Gud - men jag tror på ödet och jag tackade ödet...
Så - lyssna till ödet - ibland vill det säga dig något!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar