Om mig

Mamma till tre pojkar, gift sedan några år tillbaka. Arbetar som handläggare. Bor i en liten sovande svensk stad där jag nu börjat, mycket smått, jobba som politiker. Ägnar en stor del av fritiden till träning då jag också leder egna pass inom Friskis & Svettis.
Jo, just det - en sak till. Jag har ibland ganska starka åsikter och står för dom! (Men ändrar gärna åsikt om du kan övertyga mig med fakta. :)

torsdag 21 april 2011

Attitydproblem...

Ledde till att en 23-årig kille dog av brusten mjälte.
I Aftonbladet kan man idag läsa: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12918423.ab om sköterskan som tog emot det SOS-samtal som fördes mellan 23-åringen och sjuksköterskan. Jag är själv utbildad sjuksköterska (har dock knappt jobbat som det) men redan första raderna, första meningarna känner jag "-Men SKICKA en ambulans! -NU!!!" Men ingen ambulans skickas och 23-åringen avlider av brusten mjälte.

Sjuksköterskan har tidigare anmälningar mot sig pga attitydproblem. Och jo, nog kan man lätt utläsa attitydproblem i samtalet. I detta fall ledde det till den allvarligaste av följderna - patienten avled.

Men nog har vi alla varit där? Med en sjuksköterska med attitydproblem?
Själv har jag ett starkt minne av när jag varit opererad i magen (cysta på livmodern - bikinisnitt) låg på salen och hade RUSKIGT ont i magen. Intill mig ligger en tjej lite yngre än mig - liten ynklig sak - aaaaallt är jobbigt och hon ligger på klockan KONSTANT. Så när jag får så ruskigt ont i magen och ringer på klockan så tror dom ju först det är hon som vill ha hjälp men nej, det är ju jag. Sköterskan som kommer in tittar på mig och tycker att jag är rätt så löjlig - jag behöver minsann inget smärtstillande för SÅ ONT har jag inte! Så istället för smärtstillande så hämtar hon en tallrik fil (hon får för sig att jag har ont i magen pga magkatarr - jag är nyopererad i magen - man ska vara rätt försiktig med såna, mycket kan hända i magen vid en operation - dom skär fel och råkar snitta en tarm..?) Så där ligger jag och väntar på min tallrik fil och får mer och mer ont.
När sköterskan väl kommer in har jag så ont så jag gråter - DÅ vaknar hon och hämtar morfin! 5 min senare är allting mycket bättre!
HON ansåg att JAG inte hade ont - attitydproblem? -OM!!! (Det jag kan känna i efterhand var att hon överförde känslorna för min rumskamrat på mig - vi var likadana enligt henne. -Kunde inte vara längre från sanningen än så.)

Jag dog dock inte - men var det nödvändigt att orsaka mig så mycket smärta pga hennes attityd mot mig?

Just smärta är så individuellt - du kan ALDRIG säga att en människa inte har ont. Säger hon att hon har ont - så HAR hon ont - oavsett vad röntgenplåtararna, proverna, osv visar! Det är något av det mest grundläggande jag fick lära mig på utbildningen...

Jag lider med föräldrarna... Det sista i livet deras son fick känna var ångest, dödsångest, och ingen hjälpte honom...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar