Däremot så tror jag att ibland att livet "puttar" oss i olika riktningar. -Varför fick vi erbjudandet om just DET jobbet? Även om det inte var drömjobbet, kanske det var ett jobb på vägen till drömjobbet? -Att vi INTE fick erbjudande om ett drömjobb kanske var för att livet hade något annat i tankarna för oss.
Varför jag inte överhuvudtaget tror på Gud (eller liknande) är för att OM hen fanns (ja, visst är jag HEMSK nu som använder det ordet?!?! - so sue me!) är att hen inte kan vilja människor ont. Vissa saker i livet är bara hemska, det finns inget annat sätt att beskriva det människor är med om.
-Vad syftar jag till?
- Människor som förlorade hela eller delar av sin familj i tsunamin som var en annandag jul i Thailand för många år sedan. Jag ser inget syfte. Inget. Alls. Bara en enorm tragik och sorg.
- Sjukdomar som drabbar människor där cancer och hjärtsjukdomar sticker ut. Varför detta lidande?
- Varken de människor som råkar illa ut eller de som lämnas kvar har (normalt sett) inte gjort något illa. Det kan inte vara illa att älska en annan människa, djupt och innerligt. Eller är tanken att den som lämnas kvar ska prövas? -Nej, det tror jag inte. Alla dessa händelser är bara en "struck of nature" - en naturens nyck - som gör oss alla så illa. Så fruktansvärt illa.
- Olyckor av olika slag. Olyckor som inte alltid tar personens liv utan kanske lämnar henom funktionshindrad för resten av livet. -Varför?
- Människor som självmedicinerar med alkohol, droger för att orka med sin vardag - med vad allt det medför av lidande.
- Människor som lever sina liv tillsammans med en partner som trycker ner dem, fysiskt, psykist, socialt - på alla sätt möjligt. För de mår så dåligt själva, så enda sättet de kan hålla sig över ytan är att trycka ner någon annan, den person de borde hålla högst av alla. Den personen som inte gör något annat än älskar dem, trots allt ont de blir utsatta för. (Nej, det är inte så enkelt att det "bara kan gå"... Det är både naivt och farligt att tro det.)
- Det värsta är att jag här måste skriva och så vidare, och så vidare, och så vidare... För det tar inte slut.
Så hur tänker jag att man kan tro på "Gud" ändå? Jo, för jag tror det innersta i förmedlingen av vad Gud står för - allt gott - ändå är något livet vill oss. När vi föds vill livet oss gott. (Tacka f*n för det iofs?! Komma ut genom den trånga kanalen, det kan inte vara roligt - eller bara ryckas ut ur en mage?! ;-) )
Tillbaka till allvaret.
Livet vill oss gott, vill oss alla väl. Även de som senare i livet blir onda, de har inte blivit så genom människors omtanke. Någonstans längs vägen har någon/något gjort dem illa, riktigt illa. Idag finns även droger som bedövar "rätt och fel" - känslorna, så vi har på kemisk väg ordnat så riktigt vidriga överfall kan ske. -Se Breivik... Han var helt borta när han begick sina massmord. En normalt funtad, om än ond människa, hade inte kunnat genomföra det han gjorde utan droger.
Så min översättning blir nog "livet" istället för Gud. Livet för mig är så mycket större, mycket mer än "bara" Gud. Och det är vi själva som bestämmer hur vi agerar utifrån hur våra liv är. Ibland är livet bara en uppförsbacke känns det som, ibland (dock mer sällan kan det kännas som) en raksträcka där allt bara flyter på.
Hm, tankar en fredagkväll. (Jo, det är väl fortfarande fredag? Har varit ledig för länge nu känner jag....)
-Jag älskar hösten....
