I jämställdhetens bästa land (Sverige)?

Så hävdar man ofta att det har gått för långt med jämställdheten. Jag tänkte här på ett mycket tydligt sätt visa att det verkligen HAR gått för långt.

Någon tar i din kropp på ett sätt du inte uppskattar. En smekning på kinden, ett nyp i rumpan.

Fall 1:
http://ekuriren.se/nyheter/eskilstuna/1.1913447-forsvarade-sig-med-vald-mot-smekningar
Två män är på en fest, båda rejält fulla. En av dem, man nr 1 smeker den andre mannen nr 2 på kinden - detta uppfattas av nr 2 som så obehagligt att han slänger in nr 1 i väggen. Nr 1 skadas så allvarligt att han förs till sjukhus där han sys med flera stygn. Nr 2 har en tidigare historia av misshandel.
Utslag från tingsrätten: "58-åringen har agerat i nödvärn och åtalet för ofredande ska ogillas". Han går alltså fri eftersom han handlat i nödvärn.

Fall 2:
http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=9671396
En man uppges ha gett en kvinna ett rumpnyp. Detta uppfattas av kvinnan som så obehagligt att hon reflexmässigt ger honom en örfil. Mannen uppger att han efter detta kräkts och varit yr. Ingen information finns om han uppsökt sjukhus. Olika uppfattningar råder kring om ett rumpnyp inträffat eller ej vilket rätten också tagit upp i sin dom:
"Rätten anser att även om ett rumpgrepp ägt rum så befann sig kvinnan inte i en nödvärnssituation. Och även om hon blev provocerad så var slaget och dess följder så allvarliga att misshandeln inte kan bedömas som ringa. Hon fälls därför för misshandel av den s k normalgraden. Påföljden blir villkorlig dom och 30 dagsböter. Kvinnan ska också betala 1 000 kronor i skadestånd till 44-åringen."
Kvinnan går inte fri eftersom hon inte handlat i nödvärn.


Kan någon vara så vänlig att förklara skillnaden - förutom den mest uppenbara då, att det i det ena fallet var en man som utsattes och i det andra en kvinna som utsattes. För jag förstår verkligen inte, i det mest jämställda av länder, hur en kvinna kan fällas för att ha försvarat sin egen kropp när en man inte gör det?

Justitia avbildas blind. Blind betyder att kön, etnicitet, bla, bla, bla inte ska betyda något.
Vad i fallet med kvinnan var så graverande att hon inte fick skydda sin egen kropp? Eller är jag så dum så jag inbillar mig att kvinnor verkligen har rätt till sin egen kropp?

-En ganska talande bild av hur Justitia alltför ofta verkar tolkas av våra rättsliga instanser...

Smal vid BMI24?

En annan sak vår attityd har förändrats kring är vikten. Samtidigt som det blivit än viktigare att vara SMAL för att duga så har paradoxalt vår syn på vad smal inneburit ändrats.

Jag gick för drygt ett år sedan, mycket ofrivilligt, ner endel i vikt. Från BMI strax över 30 till numera strax under 25. Den övre gränsen för BMI ligger på 25.
Först: -Ja, BMI är ibland ett diskutabelt sätt att mäta vikt MEN är i grunden en bra fingervisning om hur vilken är i förhållande till längden.

Så. Jag gick alltså ner ungefär 5 siffror på BMI-skalan. Hur togs detta emot, när jag gick från att de facto vara överviktig till att bli normalviktig?
Inte bra, är den korta versionen.
Den något längre är att människor i min omgivning blev oroliga för att jag blev så smal. Smal? Jag gick från överviktig till normalviktig.

Det inträffar ofta att man idag ser bilder på människor som är överviktiga som människor envist vidhåller att de ser normala ut. Hela samhället har blivit så mycket större rent kroppsmässigt att vi inte inser att smalt ganska ofta troligen är helt normalt.

Tilläggas bör att jag inte bryr mig ett skvatt om vad människor väger, hudfärg, kön, etnicitet, sexuella läggning, och så vidare. Men denna snedvridning av"normalt" förbryllar mig.

Sist just nu: -Det är viktigt att älska sig själv.

När blev rörelse detsamma som träning?

När jag inte tillhörde det tränande folket så kunde jag känna mig duktig när jag hade gått till Ica eller liknande. En promenad på kanske totalt 20-30 minuter. Jag var till och med stolt över mig själv som gjort detta.
Städning med tillhörande dammsugning? Ujujuj! Nu snackade vi seriöst duktig!
För dessa saker såg jag som "träning". Inte vanligt förekommande uppgifter i ett hem som jag faktiskt motvilligt utförde - att jag ansåg det vara träning underlättade.

Idag är det annorlunda. (Inte att jag utför dem motvilligt, jag avskyr fortfarande att städa.) Det som är förändrat är mitt sätt att se på aktiviteterna. Städning är inte träning, det går inte att se på städning som träning. (Veckostädning.)
En promenad till Ica, är heller ingen träning.
De båda sakerna är rörelser.

Men HUR kan jag skriva så?
-För att vi kommer längre och längre ifrån vad orden verkligen betyder och vi är så besatta av att vi MÅSTE träna för att anse oss själva vara duktiga. "Åh? Du gick till Ica och handlade, vad duktig du var. Nu behöver du inte träna, detta är samma sak. Klappa dig på axeln och säg att du varit duktig."
Jag är ledsen, det är inte samma sak. Därmed inte sagt att du lika gärna kan skippa promenaden till Ica för det ingen träning är, för den viktigaste rörelsen vi kan göra är den som görs i vardagen.

Ur vägen - man i spåret!

Läste precis följande blogginlägg:
http://blogg.resume.se/nina-akestam/2014/02/18/men-hur-vill-ni-ha-det-da/

Kort-kort resumé: "Tjejer får oönskade komplimanger kring sitt utseende och blir oönskat störda på krogen av män. Varför händer det bara för kvinnor och inte män?"

Nu tillhör inte jag dem som brukar få "komplimanger" eller bli störd på krogen, kanske är jag inte f**kable jag vet inte, så jag kan inte riktigt relatera till det hon skriver. MEN jag tycker att det hon pekar på också genererar en tråkig syn på män i allmänhet:
Jag pratade med en kvinna för ett tag sedan. När hon är ute och springer kan inte hon springa när det är mörkt för:
-"Det är ju en massa skumma män som går i spåret och det vet man ju inte vad dom tänker eller gör!"
Hennes känsla är på intet sätt unik, majoriteten av tjejer/kvinnor känner såhär!

Alltså - det kanske bara är jag - men hade jag varit man, hade jag hade blivit ursinnig! Att bli uppfattad som en potentiell våldtäktsman, för att du råka ha ett paket innanför byxorna? Ett paket som alltid 24/7(!) är redo att attackera! I min värld är den gemene mannen en snäll och vänlig människa, någon som vill mig väl. Därför när jag är ute i spåret (oavsett ljus) så ler jag och säger "Hej" till dem jag möter, män som kvinnor, hundägare som andra... Och ibland kan jag känna att männen jag hejar på skäms, eller de försöker göra sig mindre än de är. Lite som:
-"Förlåt, jag vill faktiskt inte göra dig illa även om jag har ett paket i fickan."

Människor som anser att feminismen gått för långt - detta beteendet är alltså helt ok då?

När slutar det vara roligt...?

Pratade med en nära bekant idag om Melodifestivalen (ja, det SKA stavas med stort "M" - det är liksom Mello?!?!) och då "sketchen" med Björn Gustafsson där han tar Nour på brösten.

(Alltså, deras rosa hjälmar är ju TO DIE FOR!!!)

-Ja, den sketchen.

Och min bekant tyckte att sketchen var jätteroligt och sedan kommentarerna om att det inte skulle vara okej efteråt...? DOM var ju jätteroliga.

Te.x min kommentar om att det inte alls var roligt utan att det visar att kvinnans kropp inte alls är hennes egen utan är mannens att göra vad han vill med.

Så? Om vi nu bestämmer att det VAR roligt, när slutar det vara roligt...?

-När Björn hade tagit Nour mellan benen och "pillat lite"?
*plats för skratt*
-När Björn hade rivit av Nour hennes kläder för att "kika lite"?
*plats för skratt*
-När Björn slängt ner Nour på golvet för att "känna lite på'na"?
*plats för skratt*
-När Björn kört sin *** in i Nour för att "det syntes ju lång väg hon ville"?
*plats för skr...*
-När Björn tystar Nours motstånd med knytnäven?
*plats för sk...*
-När Nour inte längre rör sig.
*plats .....*

När hade det slutat vara roligt? Vart sätter vi gränsen om lite bröstklämmande anses inte bara okej - utan till och med roligt?