Till mångt och mycket så är det yta, ren yta - inget om innehållet. Om vi spacklar på oss en massa smink, köper designkläder, kör stora bilar, spenderar pengar - så verkar det inte spela någon roll hos endel hur vi verkligen är, inuti. Det är bara ytan vi ser - och det är ytan vi dömer.
Själv har jag aldrig varit mycket för yta. Alltför ofta visar sig den ytan ha ett ganska otäckt innehåll. Ett innehåll som sällan drar sig för både det ena och det andra.
Man brukar säga det att man dömt en människa på bara några minuter. Några minuter är vad du har på dig för att en annan människa ska bestämma sig hurdan du är som människa. Detta är något att ta med sig när nya bekantskaper dyker upp. Bestäm dig inte efter bara dessa, några minuter. Låt det gå ett tag - personen kanske har en av de värsta dagarna i dess liv, just då, när du träffar den för första gången. Inte alla vill heller öppna upp sig inför andra direkt utan är mer avvaktande. Vi lovprisar de extroverta, utåtriktade människorna idag - de är drivna, de vill något, de ska framåt. Men...? De som inte är sådana då? De som sitter tysta i hörnen?
Själv är jag en person som har svårt att hålla tyst. Det har bara blivit värre med åren. Ibland får jag tvinga mig själv att vara tyst (ibland lyckas jag, ibland inte). För jag vet att just den där tysta personen, som sitter där bak i hörnet, den har också rätt att bli sedd, bli lyssnad på, bli hörd.
Jag kan inget göra åt hur andra människor gör sina val, jag kan önska, men de väljer själva.
Sedan hjälper det inte heller att jag har svårt för offerkoftor, människor som inte kan ta ansvar, ställer höga krav på andra (men inte sig själva), människor som ljuger, som trycker ner andra...
