Kan man inte tro på Gud, men tro på "Gud"?

Jag definierar mig själv som ateist eftersom jag tror inte på Gud. Här har jag inga fördomar alls - jag tror inte på någon Gud, vad man än månde kalla honom (för det är alltid en han, märkligt nog.)

Däremot så tror jag att ibland att livet "puttar" oss i olika riktningar. -Varför fick vi erbjudandet om just DET jobbet? Även om det inte var drömjobbet, kanske det var ett jobb på vägen till drömjobbet? -Att vi INTE fick erbjudande om ett drömjobb kanske var för att livet hade något annat i tankarna för oss.

Varför jag inte överhuvudtaget tror på Gud (eller liknande) är för att OM hen fanns (ja, visst är jag HEMSK nu som använder det ordet?!?! - so sue me!) är att hen inte kan vilja människor ont. Vissa saker i livet är bara hemska, det finns inget annat sätt att beskriva det människor är med om.
-Vad syftar jag till?

• Människor som förlorade hela eller delar av sin familj i tsunamin som var en annandag jul i Thailand för många år sedan. Jag ser inget syfte. Inget. Alls. Bara en enorm tragik och sorg.
• Sjukdomar som drabbar människor där cancer och hjärtsjukdomar sticker ut. Varför detta lidande?
• Varken de människor som råkar illa ut eller de som lämnas kvar har (normalt sett) inte gjort något illa. Det kan inte vara  illa att älska en annan människa, djupt och innerligt. Eller är tanken att den som lämnas kvar ska prövas? -Nej, det tror jag inte. Alla dessa händelser är bara en "struck of nature" - en naturens nyck - som gör oss alla så illa. Så fruktansvärt illa. 
• Olyckor av olika slag. Olyckor som inte alltid tar personens liv utan kanske lämnar henom funktionshindrad för resten av livet. -Varför?
• Människor som självmedicinerar med alkohol, droger för att orka med sin vardag - med vad allt det medför av lidande. 
• Människor som lever sina liv tillsammans med en partner som trycker ner dem, fysiskt, psykist, socialt - på alla sätt möjligt. För de mår så dåligt själva, så enda sättet de kan hålla sig över ytan är att trycka ner någon annan, den person de borde hålla högst av alla. Den personen som inte gör något annat än älskar dem, trots allt ont de blir utsatta för. (Nej, det är inte så enkelt att det "bara kan gå"... Det är både naivt och farligt att tro det.) 
• Det värsta är att jag här måste skriva och så vidare, och så vidare, och så vidare... För det tar inte slut. 

Så hur tänker jag att man kan tro på "Gud" ändå? Jo, för jag tror det innersta i förmedlingen av vad Gud står för - allt gott - ändå är något livet vill oss. När vi föds vill livet oss gott. (Tacka f*n för det iofs?! Komma ut genom den trånga kanalen, det kan inte vara roligt - eller bara ryckas ut ur en mage?! ;-) ) 

Tillbaka till allvaret. 

Livet vill oss gott, vill oss alla väl. Även de som senare i livet blir onda, de har inte blivit så genom människors omtanke. Någonstans längs vägen har någon/något gjort dem illa, riktigt illa. Idag finns även droger som bedövar "rätt och fel" - känslorna, så vi har på kemisk väg ordnat så riktigt vidriga överfall kan ske. -Se Breivik... Han var helt borta när han begick sina massmord. En normalt funtad, om än ond människa, hade inte kunnat genomföra det han gjorde utan droger. 

Så min översättning blir nog "livet" istället för Gud. Livet för mig är så mycket större, mycket mer än "bara" Gud. Och det är vi själva som bestämmer hur vi agerar utifrån hur våra liv är. Ibland är livet bara en uppförsbacke känns det som, ibland (dock mer sällan kan det kännas som) en raksträcka där allt bara flyter på. 

Hm, tankar en fredagkväll. (Jo, det är väl fortfarande fredag? Har varit ledig för länge nu känner jag....)

-Jag älskar hösten....

Livet med nötallergiker.

Jag har två barn med nötallergi. En konstaterad via blodprov - har aldrig reagerat mer än röda, svullna läppar och kliande hals, men blodprov visade ATT han KAN reagera allvarligt eftersom han har en "äkta allergi". (Han tål pollen och hans allergi är därmed ingen korsallergi. Hade han INTE tålt pollen hade det rört sig om korsallergi, de reagerar inte med allvarliga/farliga reaktioner mot nötter. Obehagliga kanske ja - men inte farliga.)

Sedan har vi andra sonen... Han HAR reagerat allvarligt vid några tillfällen. Hosta, magont, kräkningar, andnöd med blå läppar... Även nässelutslag över, i princip HELA, kroppen - just nässelutslag är inte farliga i sig, men ett helvete att uthärda för den som drabbas av det.

Alltså, om son två får i sig en ytterst liten mängd (vi pratar om en drygt knappnåls stor bit) jord- eller cashewnöt så kommer han att reagera allvarligt. Vill det sig riktigt illa kan han avlida av sin allergi. Jag pratar inte hypotetiskt, det är en verklighet. En ung man dog nyligen i England pga exakt denna typen av allergi.

Hur är det då att vara förälder till ett sånt barn?

Kort svar: -Ett helvete.

Längre svar:

-Man vill idag kalla personer med olika handikapp för "funktionshindrade" vilket jag börjat köpa - rakt av. För det är exakt vad som händer. Ditt "problem/utmaning" vad det än månde vara ger dig hinder i din vardag.

Idag var vi inne i en stad och spelade mini-golf. Efter det hade det varit smidigt om vi kunnat äta på en restaurang, men eftersom staden var ny för oss så skippade vi det. Det ÄR jobbigt att behöva gå runt till flera restauranger och fråga om de har mat för oss. Svaret: -"Det tror jag." är alltför vanligt på frågan om det är fritt från nötter. "Tror" kan skicka mitt barn till sjukhus.

Istället åkte vi till ett glasscafé vi har goda erfarenheter ifrån. Efter att ha fått läsa på förpackningarna, de tar ur helt nya byttor så får nötallergikerna sina glassar. Allt frid och fröjd, kan man tro. Men nej. Det är det jobbiga (eller EN av de jobbiga sakerna) - nu sitter man och är orolig för att man kanske läst fel, de har slarvat med något i cafét, plus tusen och en saker som aldrig skulle kunna inträffa som ploppar upp i ens huvud! (Inget hände idag, allt gick jättebra.)

Ytterligare en faktor: -När man äter glass händer det att det blir kallt i halsen och du kan börja hosta, torrhosta. Som förälder till nötallergiker blir detta jättesvårt. -Hostar han pga kylan, eller är hostan pga allergin som smyger sig på...? Du vet aldrig helt säkert.

Ikväll beställde vi pizza, ytterligare ett orosmoment. Det har alltid gått bra - men går det bra idag? (Ja, det gick bra.)

Jag kanske låter hysterisk, men man blir lätt det när man sett sitt barn kämpa för varje andetag. Varje. Andetag. 

Imorgon ska vi åka iväg och shoppa, jag och den mest allergiske. Nytt lunchställe. *suck* 

Sverige, Sverige - älskade vän.

Så börjar en strof från en låt av Kent. Och visst är det ett älskat land? Ett land många av oss håller varmt om hjärtat. -Men, vad är då det bästa med Sverige? (Om man ens kan rangordna...?)

Nr.1

-Vårt kranvatten. Jag har aldrig varit i något land som har så bra vatten som vi.

Nr.2

-Ljumma sommarkvällar. Efter en solig, varm, het dag då du legat på stranden - blivit lite aningen för solbränd för att det egentligen ska vara bra - så sätter du dig ner i en stol utomhus och där sitter du i den ljumma natten tills klockan blivit morgon, nästa dag.

Nr.3

-Västkusten, speciellt området kring Varberg. Här har jag varit många somrar och badat i havet. Lukten av tång, blandat med saltvatten och ljung...

Nr.4

-Kalla, krispiga höstmornar då dimman från den kalla natten ännu inte har släppt.

Nr.5

-Inte långt från den innan. Färgprakten under höstarna, när skogen brinner av lövens alla färger!

To be continued...

Sverige

TEXT: J. BERG
MUSIK: J. BERG

Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Regnet slår mot rutorna nu
Men natten är ljus i ett land utan ljud
Och glasen glittrar tyst på vårt bord
Lika tomma som ord
Visst är kärleken stor

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

-Kent

I jämställdhetens bästa land (Sverige)?

Så hävdar man ofta att det har gått för långt med jämställdheten. Jag tänkte här på ett mycket tydligt sätt visa att det verkligen HAR gått för långt.

Någon tar i din kropp på ett sätt du inte uppskattar. En smekning på kinden, ett nyp i rumpan.

Fall 1:
http://ekuriren.se/nyheter/eskilstuna/1.1913447-forsvarade-sig-med-vald-mot-smekningar
Två män är på en fest, båda rejält fulla. En av dem, man nr 1 smeker den andre mannen nr 2 på kinden - detta uppfattas av nr 2 som så obehagligt att han slänger in nr 1 i väggen. Nr 1 skadas så allvarligt att han förs till sjukhus där han sys med flera stygn. Nr 2 har en tidigare historia av misshandel.
Utslag från tingsrätten: "58-åringen har agerat i nödvärn och åtalet för ofredande ska ogillas". Han går alltså fri eftersom han handlat i nödvärn.

Fall 2:
http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=9671396
En man uppges ha gett en kvinna ett rumpnyp. Detta uppfattas av kvinnan som så obehagligt att hon reflexmässigt ger honom en örfil. Mannen uppger att han efter detta kräkts och varit yr. Ingen information finns om han uppsökt sjukhus. Olika uppfattningar råder kring om ett rumpnyp inträffat eller ej vilket rätten också tagit upp i sin dom:
"Rätten anser att även om ett rumpgrepp ägt rum så befann sig kvinnan inte i en nödvärnssituation. Och även om hon blev provocerad så var slaget och dess följder så allvarliga att misshandeln inte kan bedömas som ringa. Hon fälls därför för misshandel av den s k normalgraden. Påföljden blir villkorlig dom och 30 dagsböter. Kvinnan ska också betala 1 000 kronor i skadestånd till 44-åringen."
Kvinnan går inte fri eftersom hon inte handlat i nödvärn.


Kan någon vara så vänlig att förklara skillnaden - förutom den mest uppenbara då, att det i det ena fallet var en man som utsattes och i det andra en kvinna som utsattes. För jag förstår verkligen inte, i det mest jämställda av länder, hur en kvinna kan fällas för att ha försvarat sin egen kropp när en man inte gör det?

Justitia avbildas blind. Blind betyder att kön, etnicitet, bla, bla, bla inte ska betyda något.
Vad i fallet med kvinnan var så graverande att hon inte fick skydda sin egen kropp? Eller är jag så dum så jag inbillar mig att kvinnor verkligen har rätt till sin egen kropp?

-En ganska talande bild av hur Justitia alltför ofta verkar tolkas av våra rättsliga instanser...

Smal vid BMI24?

En annan sak vår attityd har förändrats kring är vikten. Samtidigt som det blivit än viktigare att vara SMAL för att duga så har paradoxalt vår syn på vad smal inneburit ändrats.

Jag gick för drygt ett år sedan, mycket ofrivilligt, ner endel i vikt. Från BMI strax över 30 till numera strax under 25. Den övre gränsen för BMI ligger på 25.
Först: -Ja, BMI är ibland ett diskutabelt sätt att mäta vikt MEN är i grunden en bra fingervisning om hur vilken är i förhållande till längden.

Så. Jag gick alltså ner ungefär 5 siffror på BMI-skalan. Hur togs detta emot, när jag gick från att de facto vara överviktig till att bli normalviktig?
Inte bra, är den korta versionen.
Den något längre är att människor i min omgivning blev oroliga för att jag blev så smal. Smal? Jag gick från överviktig till normalviktig.

Det inträffar ofta att man idag ser bilder på människor som är överviktiga som människor envist vidhåller att de ser normala ut. Hela samhället har blivit så mycket större rent kroppsmässigt att vi inte inser att smalt ganska ofta troligen är helt normalt.

Tilläggas bör att jag inte bryr mig ett skvatt om vad människor väger, hudfärg, kön, etnicitet, sexuella läggning, och så vidare. Men denna snedvridning av"normalt" förbryllar mig.

Sist just nu: -Det är viktigt att älska sig själv.

När blev rörelse detsamma som träning?

När jag inte tillhörde det tränande folket så kunde jag känna mig duktig när jag hade gått till Ica eller liknande. En promenad på kanske totalt 20-30 minuter. Jag var till och med stolt över mig själv som gjort detta.
Städning med tillhörande dammsugning? Ujujuj! Nu snackade vi seriöst duktig!
För dessa saker såg jag som "träning". Inte vanligt förekommande uppgifter i ett hem som jag faktiskt motvilligt utförde - att jag ansåg det vara träning underlättade.

Idag är det annorlunda. (Inte att jag utför dem motvilligt, jag avskyr fortfarande att städa.) Det som är förändrat är mitt sätt att se på aktiviteterna. Städning är inte träning, det går inte att se på städning som träning. (Veckostädning.)
En promenad till Ica, är heller ingen träning.
De båda sakerna är rörelser.

Men HUR kan jag skriva så?
-För att vi kommer längre och längre ifrån vad orden verkligen betyder och vi är så besatta av att vi MÅSTE träna för att anse oss själva vara duktiga. "Åh? Du gick till Ica och handlade, vad duktig du var. Nu behöver du inte träna, detta är samma sak. Klappa dig på axeln och säg att du varit duktig."
Jag är ledsen, det är inte samma sak. Därmed inte sagt att du lika gärna kan skippa promenaden till Ica för det ingen träning är, för den viktigaste rörelsen vi kan göra är den som görs i vardagen.

Ur vägen - man i spåret!

Läste precis följande blogginlägg:
http://blogg.resume.se/nina-akestam/2014/02/18/men-hur-vill-ni-ha-det-da/

Kort-kort resumé: "Tjejer får oönskade komplimanger kring sitt utseende och blir oönskat störda på krogen av män. Varför händer det bara för kvinnor och inte män?"

Nu tillhör inte jag dem som brukar få "komplimanger" eller bli störd på krogen, kanske är jag inte f**kable jag vet inte, så jag kan inte riktigt relatera till det hon skriver. MEN jag tycker att det hon pekar på också genererar en tråkig syn på män i allmänhet:
Jag pratade med en kvinna för ett tag sedan. När hon är ute och springer kan inte hon springa när det är mörkt för:
-"Det är ju en massa skumma män som går i spåret och det vet man ju inte vad dom tänker eller gör!"
Hennes känsla är på intet sätt unik, majoriteten av tjejer/kvinnor känner såhär!

Alltså - det kanske bara är jag - men hade jag varit man, hade jag hade blivit ursinnig! Att bli uppfattad som en potentiell våldtäktsman, för att du råka ha ett paket innanför byxorna? Ett paket som alltid 24/7(!) är redo att attackera! I min värld är den gemene mannen en snäll och vänlig människa, någon som vill mig väl. Därför när jag är ute i spåret (oavsett ljus) så ler jag och säger "Hej" till dem jag möter, män som kvinnor, hundägare som andra... Och ibland kan jag känna att männen jag hejar på skäms, eller de försöker göra sig mindre än de är. Lite som:
-"Förlåt, jag vill faktiskt inte göra dig illa även om jag har ett paket i fickan."

Människor som anser att feminismen gått för långt - detta beteendet är alltså helt ok då?

När slutar det vara roligt...?

Pratade med en nära bekant idag om Melodifestivalen (ja, det SKA stavas med stort "M" - det är liksom Mello?!?!) och då "sketchen" med Björn Gustafsson där han tar Nour på brösten.

(Alltså, deras rosa hjälmar är ju TO DIE FOR!!!)

-Ja, den sketchen.

Och min bekant tyckte att sketchen var jätteroligt och sedan kommentarerna om att det inte skulle vara okej efteråt...? DOM var ju jätteroliga.

Te.x min kommentar om att det inte alls var roligt utan att det visar att kvinnans kropp inte alls är hennes egen utan är mannens att göra vad han vill med.

Så? Om vi nu bestämmer att det VAR roligt, när slutar det vara roligt...?

-När Björn hade tagit Nour mellan benen och "pillat lite"?
*plats för skratt*
-När Björn hade rivit av Nour hennes kläder för att "kika lite"?
*plats för skratt*
-När Björn slängt ner Nour på golvet för att "känna lite på'na"?
*plats för skratt*
-När Björn kört sin *** in i Nour för att "det syntes ju lång väg hon ville"?
*plats för skr...*
-När Björn tystar Nours motstånd med knytnäven?
*plats för sk...*
-När Nour inte längre rör sig.
*plats .....*

När hade det slutat vara roligt? Vart sätter vi gränsen om lite bröstklämmande anses inte bara okej - utan till och med roligt?

Göra skillnad?

Hoppas jag snart kunna göra! Mer info kommer... Vad det lider...

"-Jag är inte rasist, MEN...."

Brukar ofta följas av någonting som generellt anses rasistiskt. Te.x "invandrare tar alla våra jobb", "invandrare lever lyxliv på våra skattepengar", "jag har alltid sagt 'negerboll' och menar inget med det", eller något liknande.

Är det något man kan säga om rasister så är det att de står för sina åsikter. Men detta...? Att vara så feg att man inte vågar stå för sina åsikter utan måste gömma sig bakom "MEN"-filten! Alla vet på förhand när meningen börjar med "Jag är inte rasist, men..." att det ska komma något rasistiskt. Så var ärlig! Skippa hela  "Jag är inte rasist, men..."-biten och gå rakt på frågan.

Påståendet "Invandrare tar alla våra jobb".
-På fullaste allvar menar du att någon som inte kan vårt språk, inga kontakter har i arbetslivet, inte har betyg från en svensk utbildning tar alla jobb...? Jag skulle skämmas...

Påståendet "Invandrare lever lyxliv på våra skattepengar".

För 7.000:- - 9.000:- / månad lever ingen ett lyxliv.

Uttrycket "Jag har alltid sagt 'negerboll' och menar inget med det".

Gärna i kombination med "-Får man inte säga 'Finska pinnar' nu heller?!" För det är ju allmänt känt att människor sagt till varandra:

-Din jävla Finska pinne! Du luktar illa, precis som Finska pinnar! 

Eller...? Jag har aldrig blivit kallad för en "Finsk pinne". 

Ordet "neger" har en helt annan betydelse än vad jag kan förstå, för jag har aldrig drabbats av det. Läs gärna  Nyamko Sabunis ord om just "neger":

http://www.aftonbladet.se/debatt/article10654572.ab

Som försvar används också ofta "-Jag har en kompis som är neger, hen säger 'negerbollar'!" Det tror jag säkert är sant. Det förtar inte vad ordet står för.

När vi erkänner våra fördomar - först då kan vi börja jobba med dem. ALLA har fördomar! Ja, jag också. Skillnaden är att jag ifrågasätter dem konstant.

Yta

Pratade med en tjej idag om hur vi värderar varandra i dagens samhälle. Vad är det som räknas, när vi ser en annan människa idag?
Till mångt och mycket så är det yta, ren yta - inget om innehållet. Om vi spacklar på oss en massa smink, köper designkläder, kör stora bilar, spenderar pengar - så verkar det inte spela någon roll hos endel hur vi verkligen är, inuti. Det är bara ytan vi ser - och det är ytan vi dömer.

Själv har jag aldrig varit mycket för yta. Alltför ofta visar sig den ytan ha ett ganska otäckt innehåll. Ett innehåll som sällan drar sig för både det ena och det andra.

Man brukar säga det att man dömt en människa på bara några minuter. Några minuter är vad du har på dig för att en annan människa ska bestämma sig hurdan du är som människa. Detta är något att ta med sig när nya bekantskaper dyker upp. Bestäm dig inte efter bara dessa, några minuter. Låt det gå ett tag - personen kanske har en av de värsta dagarna i dess liv, just då, när du träffar den för första gången. Inte alla vill heller öppna upp sig inför andra direkt utan är mer avvaktande. Vi lovprisar de extroverta, utåtriktade människorna idag - de är drivna, de vill något, de ska framåt. Men...? De som inte är sådana då? De som sitter tysta i hörnen?
Själv är jag en person som har svårt att hålla tyst. Det har bara blivit värre med åren. Ibland får jag tvinga mig själv att vara tyst (ibland lyckas jag, ibland inte). För jag vet att just den där tysta personen, som sitter där bak i hörnet, den har också rätt att bli sedd, bli lyssnad på, bli hörd.

Jag kan inget göra åt hur andra människor gör sina val, jag kan önska, men de väljer själva.

Sedan hjälper det inte heller att jag har svårt för offerkoftor, människor som inte kan ta ansvar, ställer höga krav på andra (men inte sig själva), människor som ljuger, som trycker ner andra...

Om domen i Lund...

Där en man frikändes för han inte insåg att en kvinna inte ville ha våldsamt sex med honom.

Jag är inget proffs på dominanssex, är inte det typen som gillar våld någon gång.  Men det jag däremot VET är att ska man utöva sådant sex är det av extrem vikt att man har fullständigt samtycke från båda parter! Det finns något som kallas "safeword" som man MÅSTE vara överens om innan vad de är. Dvs vill man inte längre sägs ett annat ord än nej. Exempel på detta kan vara "orange" för något man inte gillar, "röd" kan betyda -Sluta direkt med vad du gör!
Så enkla allmänna kunskaper har alltså inte tingsrätten utan väljer att gå på vad en man själv anser. Han har gjort detta vid ett flertal tillfällen. Dvs han har våldtagit förut. Nu har han dessutom tingsrättens välsignelse att fortsätta.

Tack för att världen plötsligt blev ännu mer osäker för oss kvinnor. Tack.

Omtanke om barnen?

Som jag tidigare skrivit om så har det varit, minst sagt tjafsigt, kring den nya skola som ska byggas i min hemstad. Beslutet är nu ändå, tack och lov, taget ATT den ska byggas.

Självklart så finns det de som motsätter sig detta. Ibland med lite oklara motiv. Bland annat samlas det in namnunderskrifter för att få till en folkomröstning.

De som motsätter sig pratar om politikerförakt. Att politikerna ändrar sig och slösar med skattepengar. Det jag tänker här är att är det nåt som bygger på politiketföraktet så är det avsaknad av respekt för demokratiskt tagna beslut! Att motsätta sig beslutet är en sak, att motarbeta in absurdum är en annan. Det finns även de som skickat in överklagan till domstolen. -Om nu kostnaden är en orsak att man anser skolbygget är fel. Hur tänker man då på kostnaden för överklagan...?

De andra förslag som finns visar, måste man ändå erkänna, en fantasi och ett nytänkande som är kul! I mina ögon/öron så saknar dock många av dem verklighetsförankring, en arrogans/brist på respekt för olika yrken och avsaknad av omtanke kring de skolan väl ändå måste anses främst vara till för: barnen.

Jag tror dock att majoriteten, nej jag är övertygad (!) att majoriteten av kommuninvånarna har barnens bästa för sina ögon.

Hur tänkte ni nu....?

I dagens Aftonbladet så har man valt följande bild till en text:

Man kan ju fundera på VAD artikeln handlar om... 

-Bröllopstips?

-Tips för snygga bröst?

Men NEJ - inget av ovandera. Det artikeln handlar om är följande:

http://www.aftonbladet.se/wellness/matvikt/article18010388.ab

Platt mage på 24 timmar!

MAT & VIKT

Den perfekta festblåsan är inköpt och klar. Den skulle sitta som ett smäck – om det inte vore för att magen svullnat upp av all god julmat. 

Lugn, det är lätt fixat! 24 timmar av magsmart mat och du är redo för fest.

Så var vi där... Kvinnor - värderas utefter utseende. Tjock mage = dålig kvinna!

Samtidigt har de reportage från Burundi där risken att dö av sin förlossning är 1 på 31. Man får väl innerligt hoppas att de kvinnorna sedan ser till att snygga till sig när de, om de ens kunnat ta sig till förlossningen, går hem tjugo minuter efter de födde barnet...

Ibland vill inte jag heller....

Träna alltså.  Ibland är jag så trött så jag kunde kräkas. MEN jag vet att om jag hoppar över ett pass så får jag snart betala dubbelt! Att skippa ett antal pass gör att musklerna blir mindre och konditionen försämras snabbt - rejält mycket! Visst, detta kan man väl leva med?
Jo, det skulle man ju...? Orsaken till att jag inte lägger mig på soffan utan bokstavligen DRAR mig själv till någon träning är att jag vet ju, fem minuter in på passet så vaknar kroppen. Endorfinerna, Serotoninet, Adrenalinet börjar pumpa. Och då mår man så gott, hela passet igenom. Är det riktigt jäkla svårt att komma iväg är jympa bästa medicinen. För det ÄR rörelseglädje. Från början, till slut.

Jag vill inget mer med mitt inlägg än att säga att jag också har dagar då soffan känns förbaskat lockande. Det är dock ytterst sällan soffan vinner över ett träningspass. Eller rättare sagt, ganska unikt.

En sak till!
Jag tycker också det är jobbigt att hoppa, studsa, spinna - att flåsa som en blåsbälg är inget mysigt tillstånd. Det som är peppande dock är att när du tränat ett tag går blåsbälgen till normalt tillstånd - mycket snabbt!
Så tro inte att jag inte har det jobbigt när pulsen är nära max, jag kämpar mig blå för att bli av med koldioxiden (det är inte syrebrist du har när du kippar efter andan på ett träningspass, du har överskott av koldioxid) - jag har det lika jobbigt som alla andra. Dock återhämtar jag mig mycket snabbare än en otränad. -Orättvist? Inte ett dugg. Jag har sett varenda tv-program som gick på tv'n i början av 2000-talet.

Kan jag - kan du. Plain and simple.

Vill du inte så... okej.