En annan sak vår attityd har förändrats kring är vikten. Samtidigt som det blivit än viktigare att vara SMAL för att duga så har paradoxalt vår syn på vad smal inneburit ändrats.
Jag gick för drygt ett år sedan, mycket ofrivilligt, ner endel i vikt. Från BMI strax över 30 till numera strax under 25. Den övre gränsen för BMI ligger på 25.
Först: -Ja, BMI är ibland ett diskutabelt sätt att mäta vikt MEN är i grunden en bra fingervisning om hur vilken är i förhållande till längden.
Så. Jag gick alltså ner ungefär 5 siffror på BMI-skalan. Hur togs detta emot, när jag gick från att de facto vara överviktig till att bli normalviktig?
Inte bra, är den korta versionen.
Den något längre är att människor i min omgivning blev oroliga för att jag blev så smal. Smal? Jag gick från överviktig till normalviktig.
Det inträffar ofta att man idag ser bilder på människor som är överviktiga som människor envist vidhåller att de ser normala ut. Hela samhället har blivit så mycket större rent kroppsmässigt att vi inte inser att smalt ganska ofta troligen är helt normalt.
Tilläggas bör att jag inte bryr mig ett skvatt om vad människor väger, hudfärg, kön, etnicitet, sexuella läggning, och så vidare. Men denna snedvridning av"normalt" förbryllar mig.
Sist just nu: -Det är viktigt att älska sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar