Skaffa barn = skaffa problem/oro

Ja, att skaffa sig barn det måste ändå vara det dummaste - rent egomässigt - man kan göra...? Ändå är det en av de mest egofixerade sakerna man kan göra. "-Jag är så bra att jag kopierar halva mig så hela världen kan få se."

Jag har tre barn, tre pojkar och jag älskar dom verkligen! MEN! Dom ger mig också stora bekymmer och stor oro! Det minns jag inte att jag skrev på något om när vi "skaffade" dom. (Trean kan vi iofs inte säga att vi "skaffade" för han var en överraskning. -Här kan man ju fundera då på hur vi lyckades med de första två eftersom "orsak och samband" borde stått fullkomligt klart för oss då, men nej...)
Igårkväll/inatt var vi te.x. på akuten med den ene utav dom för han hade så ont i magen att han skrek: "-Mamma, jag vill DÖ!" Han hade verkligen vidrigt ont, kallsvettig, skakandes, skrikandes... Efter lite kraftiga doningar på akuten mår han idag bra. Men fy för att se sitt barn ha så ont och inte kunna göra något! Det är VIDRIGT! Det har inte jag gått med på att dom ska ha det så!

Det finns olika tillfällen som kommer fram när sånt här händer, tillfällen man inte velat vara med om.

Som den gången mini-me åt jordnötter och det visade sig att han har en farlig jordnötsallergi. Man ser läpparna på honom bli blå för han får ingen luft - det har inte jag skrivit på något papper om att jag vill vara med om!

Eller den gången när mellis försvann... Det var vinter, store killen var fyra år, mellis tre, mini-me nyfödd. De stora skulle gå ut i förväg för att åka pulka, så skulle jag bara klä på mini-me och mig själv och följa med dom ut. När jag kommer ut är mellis borta. Eftersom jag hade mini-me så var jag tvungen att leta efter honom dragandes en barnvagn. Som TUR är sov mini-me hela tiden! Att gå in då för och mata honom hade inte varit kul. Jag ringer efter alla jag kommer på och ALLA kommer så fort dom kan för o hjälpa till och leta! Efter nästan en timme ringer jag polisen och dom kommer direkt. Det tog ungefär 1½-2 timmar innan en granne ser oss och polisen och tänker på den lille pojken som låg och sov i deras trappuppgång. I efterhand så har vi förstått att mellis gick ut och letade efter storebror, hittar honom inte direkt, går till en granngård (vi bodde i lgh vid tillfället). På granngården är det någon som kör med en liten snömaskin väldigt vårdslöst. Mellis blir rädd för honom, springer in i ett trapphus, går upp en trappa - lägger sig där för att sova. Så HAN vet inte alls om att han var borta en bra stund. Utan det han vet är att en granne tar tag i honom och går med honom mot oss. Får tårar i ögonen nu med - den känslan när man såg henne komma med honom i famnen är obeskrivlig!
Att tvinga sig själv att skjuta undan det man helst vill göra, slänga sig ner på marken och skrika, är inte mänskligt. Men alla dom känslorna fanns det inte plats för då - när han var borta gällde det att fokusera på letandet - känslorna fick man ta sen.
DET var heller inget jag skrivit på för att uppleva! Ser någon jävel det kontraktet så ro hit det så ska jag bränna det!!!

Eller den gången mini-me föddes och inte kunde andas ordentligt...

Eller den gången mini-me fick RS allvarligt och inte heller kunde andas...

Eller den gången store killen föll handlöst framåt och slog i huvudet - utan att ta i sig...

Eller den gången mini-me gick i havet några meter framför mig när det plötsligt är ett jättedjupt hål och han försvinner under ytan...

Eller, eller, eller...