Föräldrar mot barn i fotboll...

Jo, nog måste jag erkänna att jag hade lite fördomar om hur den matchen skulle sluta. En del pappor vet inte när det är dags att lägga sitt eget ego åt sidan och låta barnen få vinna. Men hm... Det kanske var mitt vinnarego jag skulle lämnat hemma? Men lite får man väl kämpa om bollen...?

Jag hade inte tänkt vara med och spela matchen - klädd i linne och jeansshorts som jag var o allt... Fast, jag blev visst med iaf.

Vi spelade två matcher mot barnen och förlorade BÅDA TVÅ! *s* Det kändes bra tycker jag. Även om jag tycker barnen ska få vinna så ska det vara lite match också. Lite kämpa-anda.

Sedan jag föddes har jag alltid sett mig själv som född utan vinnarskalle... Men på dom senaste åren har jag kommit på att jag nog visst har en vinnarskalle, men är bara en urusel förlorare. För när något börjar gå dåligt för mig - då blir jag precis tvärtom. Te.x. när jag och min make spelar spel, vi kör ett bilrace te.x. (på PS3:an självklart....) och jag inte vinner, så blir jag helt knäpp och börjar köra banan baklänges osv... Jag tappar intresset helt enkelt.

Denna skalle tror jag dock nog kan ta mig till mitt mål - Stockholm Marathon nästa år!