Döden - ingen kommer undan, alla kommer att dö. Något jag avskyr är när (oftast) äldre säger "vi får se om jag kan vara med, jag kanske inte lever då". -Nej, det kanske du inte gör - och även om oddsen är större att en människa på 90 år avlider inom ett år än att jag gör det så finns det inget som säger att jag lever om ett år. I mitt huvud poppar en elak tanke upp när jag hör den meningen att "-Ja, har du tur kanske du inte lever om ett år" - för det är en mening som, i min mening, endast är till för att skada människorna runtomkring. För vad är tanken att man ska svara personen...? Det handlar om ett behov av bekräftelse och det är tråkigt att man ska kräva det genom en sådan mening... (-Nej, så får du inte säga! Självklart lever du om ett år! Vi behöver dig ju kvar här! Bla, bla, bla, bla....)
Jag har en liten udda syn på döden tror jag - för jag är inte rädd för att dö. Det är inget jag vill undvika - men heller inget jag strävar efter. Döden är en lika naturlig som hemsk del av livet. Lika självklart som det är att vi lever, lika självklart är det att vi till kommer att dö. Det enda jag är rädd för är hur min död kommer påverka de som är närmast mig. Själv har jag ju inte så mycket att säga till om då...
Därför har jag gjort fullkomligt klart för min make att man INTE får göra allting för att rädda mitt liv om jag skulle råka ut för något trauma eller allvarlig sjukdom. Slutar mitt hjärta att slå - så LÅT DET VARA!!! Jag vill INTE att någon läkare leker "hjälte" och får mitt hjärta att slå när hjärtat så uppenbarligen tycker att det får vara bra nu. Det är så många sjukvården har räddat till "livet"... Människor som inte på något vis längre kan ha någon uppfattning om livet eller lever med stora handikapp. Är vi så rädda för döden att vi är beredda att låta människor betala med lidande? Visst finns det dom som sjukvården räddar tillbaka till ett normalt liv - men det vet du inte vilka det är när du står över deras bädd och sätter in alla resurser för att få tillbaka dom till livet. Jag har sett människor som drabbats av massiva stroke och som sjukvården lyckats rädda till "livet" - stolta som en tupp blir läkarna som räddar människan. -Vad innebär då "livet" för den människan...? Jo, det innebär ett liv med total förlamning - vilket innebär att du inte kan kontrollera din blåsa eller tarm, du kan inte prata, ögonen far dit de själva vill, du kan inte äta genom munnen så du har en "knapp" på magen där du får välling x-antal gånger per dag, vad du hör och vad du uppfattar vet ingen (kanske inte ens du själv?) och dina dagar går i princip åt till att sitta i din rullstol i matsalen och titta på andra i samma situation...
Är det ett liv? Är vi stolta för att ha åstadkommit det - för att undvika döden? Är detta bättre än döden? Mår personens anhöriga bättre? Och framförallt - är det bättre för personen det drabbat?!
Denna frågan - hur mycket sjukvården ska lägga på att rädda en person till livet är en mycket känslig etisk fråga. Den kan appliceras från det att vi föds tills dess att vi når en ansenlig ålder. Vi räddar barn (foster?) så små att det krävs massiva insatser för att få dem att överleva - till vilket liv? Barn som föds extremt tidigt får problem - dock inte alltid synliga för blotta ögat. (Missförstå mig inte, jag kan förstå den känsla föräldrar till extremt födda barn känner och hur desperata de måste vara - det är inte en upplevelse jag önskar någon!) Att rädda extremt födda barn till livet (till vilket pris som helst) är självklart - men att rädda en 90-åring till livet, till vilket pris som helst - är inte självklart. Varför ska 90-åringen tillåtas dö - men inte det extremt för tidigt födda barnet...?
Så som människor lever sina liv idag så kunde man nästan tro att de har en längtan efter att dö - med alla de fel som finns i deras liv (enigt dem själva - ja ni har själva mött dom i livet)... Om de är så infernaliskt rädda för att dö - varför lever de då inte det liv det har?!
Engelskan har bra ord ibland, dessa säger mycket:
"Embrace your life"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar