Barn och tandläkare...

Det är verkligen ett kapitel för sig självt...

Jag har som sagt, tre pojkar, 4, 7 och 8 år gamla så jag har varit med dom hos tandläkaren några gånger. I början var det deras pappa som gick med dom till tandis - för jag har inget emot tandläkarpersonalen privat, men när de blir tandsköterskor, tandläkare, tandhygienist....? Nä, där går min gräns! Dock tack vare en vänlig och mild tandläkare har min skräck nu förvandlats till en stilla panik när jag går dit och jag KAN faktiskt gå med barnen till tandis UTAN att dom ser vad jag känner inombords. Ska man skippa allt vad genustänkande heter så kan jag ju då igen påminna om att det är tre POJKAR jag har - så vi har varit hos tandläkaren några gånger redan för akuta besök när dom slagit i tänderna på ditt eller datt. En av dom slog faktiskt i en permanent tand så hårt att den lossade lite, men den läkte fast igen - visste jag inte ens att dom kunde, men det har den gjort. Under en månads tid fick han inte äta hård föda utan det skulle vara mjuk föda. (Djungelvrål är väl mjuk föda...?)

Som sagt, ett kapitel för sig självt... Standardfrågorna är ju (självklart då ställda DIREKT till barnet så inte mamma eller pappa får för sig att nicka till barnet så det svarar RÄTT):

• När du är törstig - vad dricker du då?
• Godis - hur ofta äter du det?
• Hur ofta borstar du tänderna?

Och varenda GÅNG blir jag lika irriterad! Är det tandläkaren eller JAG som förälder som bestämmer vad mina barn ska äta?! Sist jag kollade var det faktiskt JAG som bestämde det! Tandläkaren får gärna komma med information om vad man bör äta, vad man bör göra, vad man inte bör göra/äta osv... Men  - till syvende och sist är det JAG som förälder som bestämmer för mitt barn.
Det kan iofs bli lite roligt när man har en mellis som ska skojja till det hos tandläkaren och han svarar på frågorna:

När du är törstig - vad dricker du då?
Mellis: -FANTA!
Godis - hur ofta äter du det?
Mellis: När jag VILL!

-Inte helt med sanningen överensstämmande... *s*

Jag är dock mycket tacksam för att tandläkarna idag har en HELT annan syn på barn än när jag var liten. När jag var liten var det mera stilen: "-SITT NER OCH ÖPPNA MUNNEN FÖR HELVETE!" -Inte så konstigt man inte gillar tandläkare kanske? Och borra hålen? -Bedövning?! Äh, vi kan ju hålla fast ungjäveln... (Så kändes det iaf, för inte fick jag nån bedövning och jedrar i min lilla låda det gjorde ont!!!)

Dessutom - har man gjort några studier på den där flourlacken som smakar banan? (Banan...? -My ass BANAN! Har dom ens smakat en BANAN dom som gör lacken...?!) Min store kille gillade den inte alls och jag kan känna - nej, men strunta i det då. Han har inga problem med sina tänder (jo, förresten, en kindtand som varit lös sen mitten av hösten tror jag och inte verkar vilja lossna...) -inga hål, ingen tandsten... Hjälper verkligen flourlacken honom - EN gång var 1½:e år?!?!
(Nej, syster - vi får nog ta och lacka lite här för det ser jättebra ut i munnen, vi kan INTE ta några risker!)

*suuuuuckar*