På en FYRAåring... Det gör mig så illa i själen att jag vill skrika! En fyraåring mördas, på något vis är det någon som tar livet av honom. Det som gör mest ont är nog att man känner barnets panik, oförståelse inför vad det är som sker och den absoluta bottenlösa hjälplöshet när ingen hjälp finns!
Sedan läser man mer och mer om fallet och bitarna faller på plats. Bilden av en alltför vanligt förekommande familj träder fram. En hunsad, slagen mamma, en pappa som bryter ner både mamman och barnen. Socialen som inte gör något utan tycker det ska fortsätta som förut.
Redan från de första rapporterna fick jag en otäck känsla om VEM mördaren kunde tänkas vara... Pojken går iväg med andra kompisar, kompisarna kommer tillbaka - det gör inte pojken utan han ligger mördad kvar... Sanningen är så otroligt hemsk att man inte vill tänka klart tanken, men allting verkar tyda på att det är barn som mördat pojken.
Blir jag förvånad? -Nej, inte ett dugg. Att det inte sker oftare är ett under! Om du dag ut och dag in ser din pappa slå din mamma - hur blir då din världsbild? -Ganska skev skulle jag vilja säga!
-Och kvar står ett samhälle med förvånade miner...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar