Tacksam...

Är något jag är - för de jag har. Jag vet att jag skrivit om det tidigare, men vissa saker tål att upprepas. Att sitta på jobbet och längta, riktigt sådär längta så det gör ONT i hjärtat, efter att få sluta och åka hem och hämta sina små? Maken tar ju sig hem för egen maskin - rätt skönt att slippa hämta honom...

När vi sitter vid middagsbordet är det aldrig, aldrig, ALDRIG tyst! (-Vilket iofs kan bli rätt enerverande ibland... *s*) Det babblas högt om vad dagen har innehållit, eller om något spel, eller något på tv'n, eller något dom inte förstår som dom vill förklara, eller något som man faktiskt inte riktigt förstår varför vi pratar om. Att få höra sina barn diskutera sinsemellan om allt mellan himmel och jord, skratta... Det finns inte mycket som slår det.

Och alla tre pojkarna är ju så olika i sättet, alla tre otroligt charmerande, enerverande, på sina egna sätt!

Jag tror vi är inne i en lite lugnare period nu med alla pojkarna, ibland är dom inne i trotsålder (även om endel vill hävda att det inte finns något som heter trotsålder... -yeah, right...) och då är det lite jobbigare ett tag. Men på andra sidan är det så mycket bättre! Man glömmer ibland när man är på andra sidan, då flyter allting liksom bara på i sin vanliga lunk.

Sedan finns det ju självklart dagar när man mest vill.... Hm... Ja, vara någon annanstans... -VÄLDIGT GÄRNA!

Förresten... Det ska vara disco på de storas skola på fredag och stora killen verkar ha en dejt... (9 år...) Han har alltid varit flickornas favorit. Han och mellis (den sistnämnde tack vare sina mörkbruna ögon) kommer att krossa många flickhjärtan tror jag. (Bara hoppas dom är hetero då, annars lär det bli MÅNGA flickhjärtan... :-) )