Kan man inte tro på Gud, men tro på "Gud"?

Jag definierar mig själv som ateist eftersom jag tror inte på Gud. Här har jag inga fördomar alls - jag tror inte på någon Gud, vad man än månde kalla honom (för det är alltid en han, märkligt nog.)

Däremot så tror jag att ibland att livet "puttar" oss i olika riktningar. -Varför fick vi erbjudandet om just DET jobbet? Även om det inte var drömjobbet, kanske det var ett jobb på vägen till drömjobbet? -Att vi INTE fick erbjudande om ett drömjobb kanske var för att livet hade något annat i tankarna för oss.

Varför jag inte överhuvudtaget tror på Gud (eller liknande) är för att OM hen fanns (ja, visst är jag HEMSK nu som använder det ordet?!?! - so sue me!) är att hen inte kan vilja människor ont. Vissa saker i livet är bara hemska, det finns inget annat sätt att beskriva det människor är med om.
-Vad syftar jag till?

• Människor som förlorade hela eller delar av sin familj i tsunamin som var en annandag jul i Thailand för många år sedan. Jag ser inget syfte. Inget. Alls. Bara en enorm tragik och sorg.
• Sjukdomar som drabbar människor där cancer och hjärtsjukdomar sticker ut. Varför detta lidande?
• Varken de människor som råkar illa ut eller de som lämnas kvar har (normalt sett) inte gjort något illa. Det kan inte vara  illa att älska en annan människa, djupt och innerligt. Eller är tanken att den som lämnas kvar ska prövas? -Nej, det tror jag inte. Alla dessa händelser är bara en "struck of nature" - en naturens nyck - som gör oss alla så illa. Så fruktansvärt illa. 
• Olyckor av olika slag. Olyckor som inte alltid tar personens liv utan kanske lämnar henom funktionshindrad för resten av livet. -Varför?
• Människor som självmedicinerar med alkohol, droger för att orka med sin vardag - med vad allt det medför av lidande. 
• Människor som lever sina liv tillsammans med en partner som trycker ner dem, fysiskt, psykist, socialt - på alla sätt möjligt. För de mår så dåligt själva, så enda sättet de kan hålla sig över ytan är att trycka ner någon annan, den person de borde hålla högst av alla. Den personen som inte gör något annat än älskar dem, trots allt ont de blir utsatta för. (Nej, det är inte så enkelt att det "bara kan gå"... Det är både naivt och farligt att tro det.) 
• Det värsta är att jag här måste skriva och så vidare, och så vidare, och så vidare... För det tar inte slut. 

Så hur tänker jag att man kan tro på "Gud" ändå? Jo, för jag tror det innersta i förmedlingen av vad Gud står för - allt gott - ändå är något livet vill oss. När vi föds vill livet oss gott. (Tacka f*n för det iofs?! Komma ut genom den trånga kanalen, det kan inte vara roligt - eller bara ryckas ut ur en mage?! ;-) ) 

Tillbaka till allvaret. 

Livet vill oss gott, vill oss alla väl. Även de som senare i livet blir onda, de har inte blivit så genom människors omtanke. Någonstans längs vägen har någon/något gjort dem illa, riktigt illa. Idag finns även droger som bedövar "rätt och fel" - känslorna, så vi har på kemisk väg ordnat så riktigt vidriga överfall kan ske. -Se Breivik... Han var helt borta när han begick sina massmord. En normalt funtad, om än ond människa, hade inte kunnat genomföra det han gjorde utan droger. 

Så min översättning blir nog "livet" istället för Gud. Livet för mig är så mycket större, mycket mer än "bara" Gud. Och det är vi själva som bestämmer hur vi agerar utifrån hur våra liv är. Ibland är livet bara en uppförsbacke känns det som, ibland (dock mer sällan kan det kännas som) en raksträcka där allt bara flyter på. 

Hm, tankar en fredagkväll. (Jo, det är väl fortfarande fredag? Har varit ledig för länge nu känner jag....)

-Jag älskar hösten....

Livet med nötallergiker.

Jag har två barn med nötallergi. En konstaterad via blodprov - har aldrig reagerat mer än röda, svullna läppar och kliande hals, men blodprov visade ATT han KAN reagera allvarligt eftersom han har en "äkta allergi". (Han tål pollen och hans allergi är därmed ingen korsallergi. Hade han INTE tålt pollen hade det rört sig om korsallergi, de reagerar inte med allvarliga/farliga reaktioner mot nötter. Obehagliga kanske ja - men inte farliga.)

Sedan har vi andra sonen... Han HAR reagerat allvarligt vid några tillfällen. Hosta, magont, kräkningar, andnöd med blå läppar... Även nässelutslag över, i princip HELA, kroppen - just nässelutslag är inte farliga i sig, men ett helvete att uthärda för den som drabbas av det.

Alltså, om son två får i sig en ytterst liten mängd (vi pratar om en drygt knappnåls stor bit) jord- eller cashewnöt så kommer han att reagera allvarligt. Vill det sig riktigt illa kan han avlida av sin allergi. Jag pratar inte hypotetiskt, det är en verklighet. En ung man dog nyligen i England pga exakt denna typen av allergi.

Hur är det då att vara förälder till ett sånt barn?

Kort svar: -Ett helvete.

Längre svar:

-Man vill idag kalla personer med olika handikapp för "funktionshindrade" vilket jag börjat köpa - rakt av. För det är exakt vad som händer. Ditt "problem/utmaning" vad det än månde vara ger dig hinder i din vardag.

Idag var vi inne i en stad och spelade mini-golf. Efter det hade det varit smidigt om vi kunnat äta på en restaurang, men eftersom staden var ny för oss så skippade vi det. Det ÄR jobbigt att behöva gå runt till flera restauranger och fråga om de har mat för oss. Svaret: -"Det tror jag." är alltför vanligt på frågan om det är fritt från nötter. "Tror" kan skicka mitt barn till sjukhus.

Istället åkte vi till ett glasscafé vi har goda erfarenheter ifrån. Efter att ha fått läsa på förpackningarna, de tar ur helt nya byttor så får nötallergikerna sina glassar. Allt frid och fröjd, kan man tro. Men nej. Det är det jobbiga (eller EN av de jobbiga sakerna) - nu sitter man och är orolig för att man kanske läst fel, de har slarvat med något i cafét, plus tusen och en saker som aldrig skulle kunna inträffa som ploppar upp i ens huvud! (Inget hände idag, allt gick jättebra.)

Ytterligare en faktor: -När man äter glass händer det att det blir kallt i halsen och du kan börja hosta, torrhosta. Som förälder till nötallergiker blir detta jättesvårt. -Hostar han pga kylan, eller är hostan pga allergin som smyger sig på...? Du vet aldrig helt säkert.

Ikväll beställde vi pizza, ytterligare ett orosmoment. Det har alltid gått bra - men går det bra idag? (Ja, det gick bra.)

Jag kanske låter hysterisk, men man blir lätt det när man sett sitt barn kämpa för varje andetag. Varje. Andetag. 

Imorgon ska vi åka iväg och shoppa, jag och den mest allergiske. Nytt lunchställe. *suck* 

Sverige, Sverige - älskade vän.

Så börjar en strof från en låt av Kent. Och visst är det ett älskat land? Ett land många av oss håller varmt om hjärtat. -Men, vad är då det bästa med Sverige? (Om man ens kan rangordna...?)

Nr.1

-Vårt kranvatten. Jag har aldrig varit i något land som har så bra vatten som vi.

Nr.2

-Ljumma sommarkvällar. Efter en solig, varm, het dag då du legat på stranden - blivit lite aningen för solbränd för att det egentligen ska vara bra - så sätter du dig ner i en stol utomhus och där sitter du i den ljumma natten tills klockan blivit morgon, nästa dag.

Nr.3

-Västkusten, speciellt området kring Varberg. Här har jag varit många somrar och badat i havet. Lukten av tång, blandat med saltvatten och ljung...

Nr.4

-Kalla, krispiga höstmornar då dimman från den kalla natten ännu inte har släppt.

Nr.5

-Inte långt från den innan. Färgprakten under höstarna, när skogen brinner av lövens alla färger!

To be continued...

Sverige

TEXT: J. BERG
MUSIK: J. BERG

Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Regnet slår mot rutorna nu
Men natten är ljus i ett land utan ljud
Och glasen glittrar tyst på vårt bord
Lika tomma som ord
Visst är kärleken stor

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

-Kent

I jämställdhetens bästa land (Sverige)?

Så hävdar man ofta att det har gått för långt med jämställdheten. Jag tänkte här på ett mycket tydligt sätt visa att det verkligen HAR gått för långt.

Någon tar i din kropp på ett sätt du inte uppskattar. En smekning på kinden, ett nyp i rumpan.

Fall 1:
http://ekuriren.se/nyheter/eskilstuna/1.1913447-forsvarade-sig-med-vald-mot-smekningar
Två män är på en fest, båda rejält fulla. En av dem, man nr 1 smeker den andre mannen nr 2 på kinden - detta uppfattas av nr 2 som så obehagligt att han slänger in nr 1 i väggen. Nr 1 skadas så allvarligt att han förs till sjukhus där han sys med flera stygn. Nr 2 har en tidigare historia av misshandel.
Utslag från tingsrätten: "58-åringen har agerat i nödvärn och åtalet för ofredande ska ogillas". Han går alltså fri eftersom han handlat i nödvärn.

Fall 2:
http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=9671396
En man uppges ha gett en kvinna ett rumpnyp. Detta uppfattas av kvinnan som så obehagligt att hon reflexmässigt ger honom en örfil. Mannen uppger att han efter detta kräkts och varit yr. Ingen information finns om han uppsökt sjukhus. Olika uppfattningar råder kring om ett rumpnyp inträffat eller ej vilket rätten också tagit upp i sin dom:
"Rätten anser att även om ett rumpgrepp ägt rum så befann sig kvinnan inte i en nödvärnssituation. Och även om hon blev provocerad så var slaget och dess följder så allvarliga att misshandeln inte kan bedömas som ringa. Hon fälls därför för misshandel av den s k normalgraden. Påföljden blir villkorlig dom och 30 dagsböter. Kvinnan ska också betala 1 000 kronor i skadestånd till 44-åringen."
Kvinnan går inte fri eftersom hon inte handlat i nödvärn.


Kan någon vara så vänlig att förklara skillnaden - förutom den mest uppenbara då, att det i det ena fallet var en man som utsattes och i det andra en kvinna som utsattes. För jag förstår verkligen inte, i det mest jämställda av länder, hur en kvinna kan fällas för att ha försvarat sin egen kropp när en man inte gör det?

Justitia avbildas blind. Blind betyder att kön, etnicitet, bla, bla, bla inte ska betyda något.
Vad i fallet med kvinnan var så graverande att hon inte fick skydda sin egen kropp? Eller är jag så dum så jag inbillar mig att kvinnor verkligen har rätt till sin egen kropp?

-En ganska talande bild av hur Justitia alltför ofta verkar tolkas av våra rättsliga instanser...

Smal vid BMI24?

En annan sak vår attityd har förändrats kring är vikten. Samtidigt som det blivit än viktigare att vara SMAL för att duga så har paradoxalt vår syn på vad smal inneburit ändrats.

Jag gick för drygt ett år sedan, mycket ofrivilligt, ner endel i vikt. Från BMI strax över 30 till numera strax under 25. Den övre gränsen för BMI ligger på 25.
Först: -Ja, BMI är ibland ett diskutabelt sätt att mäta vikt MEN är i grunden en bra fingervisning om hur vilken är i förhållande till längden.

Så. Jag gick alltså ner ungefär 5 siffror på BMI-skalan. Hur togs detta emot, när jag gick från att de facto vara överviktig till att bli normalviktig?
Inte bra, är den korta versionen.
Den något längre är att människor i min omgivning blev oroliga för att jag blev så smal. Smal? Jag gick från överviktig till normalviktig.

Det inträffar ofta att man idag ser bilder på människor som är överviktiga som människor envist vidhåller att de ser normala ut. Hela samhället har blivit så mycket större rent kroppsmässigt att vi inte inser att smalt ganska ofta troligen är helt normalt.

Tilläggas bör att jag inte bryr mig ett skvatt om vad människor väger, hudfärg, kön, etnicitet, sexuella läggning, och så vidare. Men denna snedvridning av"normalt" förbryllar mig.

Sist just nu: -Det är viktigt att älska sig själv.

När blev rörelse detsamma som träning?

När jag inte tillhörde det tränande folket så kunde jag känna mig duktig när jag hade gått till Ica eller liknande. En promenad på kanske totalt 20-30 minuter. Jag var till och med stolt över mig själv som gjort detta.
Städning med tillhörande dammsugning? Ujujuj! Nu snackade vi seriöst duktig!
För dessa saker såg jag som "träning". Inte vanligt förekommande uppgifter i ett hem som jag faktiskt motvilligt utförde - att jag ansåg det vara träning underlättade.

Idag är det annorlunda. (Inte att jag utför dem motvilligt, jag avskyr fortfarande att städa.) Det som är förändrat är mitt sätt att se på aktiviteterna. Städning är inte träning, det går inte att se på städning som träning. (Veckostädning.)
En promenad till Ica, är heller ingen träning.
De båda sakerna är rörelser.

Men HUR kan jag skriva så?
-För att vi kommer längre och längre ifrån vad orden verkligen betyder och vi är så besatta av att vi MÅSTE träna för att anse oss själva vara duktiga. "Åh? Du gick till Ica och handlade, vad duktig du var. Nu behöver du inte träna, detta är samma sak. Klappa dig på axeln och säg att du varit duktig."
Jag är ledsen, det är inte samma sak. Därmed inte sagt att du lika gärna kan skippa promenaden till Ica för det ingen träning är, för den viktigaste rörelsen vi kan göra är den som görs i vardagen.

Ur vägen - man i spåret!

Läste precis följande blogginlägg:
http://blogg.resume.se/nina-akestam/2014/02/18/men-hur-vill-ni-ha-det-da/

Kort-kort resumé: "Tjejer får oönskade komplimanger kring sitt utseende och blir oönskat störda på krogen av män. Varför händer det bara för kvinnor och inte män?"

Nu tillhör inte jag dem som brukar få "komplimanger" eller bli störd på krogen, kanske är jag inte f**kable jag vet inte, så jag kan inte riktigt relatera till det hon skriver. MEN jag tycker att det hon pekar på också genererar en tråkig syn på män i allmänhet:
Jag pratade med en kvinna för ett tag sedan. När hon är ute och springer kan inte hon springa när det är mörkt för:
-"Det är ju en massa skumma män som går i spåret och det vet man ju inte vad dom tänker eller gör!"
Hennes känsla är på intet sätt unik, majoriteten av tjejer/kvinnor känner såhär!

Alltså - det kanske bara är jag - men hade jag varit man, hade jag hade blivit ursinnig! Att bli uppfattad som en potentiell våldtäktsman, för att du råka ha ett paket innanför byxorna? Ett paket som alltid 24/7(!) är redo att attackera! I min värld är den gemene mannen en snäll och vänlig människa, någon som vill mig väl. Därför när jag är ute i spåret (oavsett ljus) så ler jag och säger "Hej" till dem jag möter, män som kvinnor, hundägare som andra... Och ibland kan jag känna att männen jag hejar på skäms, eller de försöker göra sig mindre än de är. Lite som:
-"Förlåt, jag vill faktiskt inte göra dig illa även om jag har ett paket i fickan."

Människor som anser att feminismen gått för långt - detta beteendet är alltså helt ok då?